Tänkte skriva ned lite tankar om hur jag känner mig just nu.
Först lite förklarande: jag har varit mor i 24 år den 7 augusti i år, i 24 år har jag varit den så kallade spindeln i nätet för mina barn, som till slut blev 6 stycken. Mamman som av någon outgrundlig anledning alltid vet var saker finns. Mamman som varit den som alltid hört det minsta lilla knystet från babyn på natten. Den person som har fyra händer och sex par ögon i nacken, lite jobbigt nog också den som alltid haft rätt i många små aningar om saker som pågått i smyg. Även den person som från ha varit den viktigaste person som finns i hela universum också många gånger varit den just för stunden jobbigaste!! Men störst av allt också den person som fått så mycket kärlek i form av alla dessa små gåvor från slöjden och pysseldagar. För att inte tala om kramarna....och viskningarna i örat: mamma jag älskar dig!
I ärlighetens namn så vet jag inte hur man lever sitt liv utan barn hemma.. jo två har flyttat varav en är gift. Fyra kvar... och nu kommer jag till det som jag syftar till i rubiken... Kan jag släppa taget? Vill jag släppa taget? För det har kommit upp i mitt medvetande att nr 3 tar studenten och blir 19 nr 4 blir arton och längtar redan efter eget... Det är ok och jättespännande.
Men nr 1 han som fick min första mammakärlek tänker nu med sin underbara fru som känns som en dotter flytta 50 mil bort????? Det är, mina vänner, lite tungt just nu för mamma L.
Jag är helt övertygad om att det är rätt och att de följer det som Gud vill och som han har lagt ned i deras hjärtan, men jag bara väntar på att jag skall känna att jag kan släppa taget.
Det kommer jag att göra men det kommer att ramla många tårar innan dess.
Så min kärleksförklaring: Jag älskar dig J så oerhört mycket och jag gläder mig så för din skull. Gå i frid och glädje och tjäna HERREN med frimodighet! Jag släpper taget med mina ord men i mitt hjärta är du alltid min lille 2790 gr lille upp och ned kille.
Tack Gud för att jag har så många barn!
