Ord

Tänk så bra att vi kan kommunicera med varandra. Olika språk men olika förutsättningar naturligtvis. Mitt syskonbarn har en utbildning där hon hjälper döva blinda att tala. En vän till mig kan hjälpa flyktingbarn att med bilder förklara hur livet har format dem. I min kyrka sitter ett stort antal människor varje möte och får gudstjänsten tolkad på sitt språk. Ord så viktiga och så värdefulla Och tyvärr slarvar vi så ofta med dem. Medvetet men också så ofta omedvetet. Vi använder dem för att dominera manipulera fjäska och mobba. Åh nej inte jag säger vi men om vi är ärliga ...

Med ord kan också, och jag vill tro att det oftast är så och låt oss tro att det blir oftare, lyfta vårda och helt vända en situation. Det som kändes totalt stängt och mörkt kan med ord lysa och låsa upp en stängd dörr. Jag vet för för mig lyste det upp igår genom en vän som talade ord som uppmuntrade. 

Gud hjälp mig att välja mina ord idag och ge mig möjligheten att lysa upp och låsa upp en tillsynes stängd dörr. 

Tiden flyger iväg men minnen består

Fort har det gått... Snart har 54 åt passerat och en del år känns så väldigt långt bort. En del minnen bleknar andra lyser starkare. En del minnen lyser som solen andra kanske plågar fortfarande. Min make nämnde ett tillfälle igår för länge sedan, en väldigt liten händelse egentligen, som var helt utraderat ur mitt minne. När det hände minns jag att vi fick ta ett samtal med en granne om "vårt trauma". Grannen ifråga hade en väldigt stor hund som inte älskade små hundar. Vi hade just en liten valp på några månader och den stora hunden for ut mot den okopplad. Maken fick rädda situationen och någonstans där tror vi att vår lilla blev rädd för andra hundar och skällde så fort vi mötte andra. Det fick vi aldrig ur henne.( Men vi fortsatte ha en bra relation med granne :) ändå. ) Men minnet då .. det finns där och jag minns det väl nu, men det blev placerat långt bak eftersom det blev utagerat och väl omhändertaget. Värre är det då kanske med det som vi väljer att svälja fast smaken är besk, saker som vi kanske egentligen borde ha tagit hand om och inte sopat under mattan.
Passager i våra liv kan vara så smala så trånga så pressande att luften inte tycks finnas tillräckligt av. Man tror att detta kommer jag aldrig ur... men så går tiden och man kommer vidare. Tider och stunder omskifta och plötsligt är det öppna fält igen. Allt man kanske behövde göra var att ta ett steg så får man se var det leder. Men när steget väl var taget lyste solen igenom  de lite mörka molnen. Tror bestämt jag tar ett steg till, tror jag..

   

Ny familjemedlem

Lite tidigare än vi tänkt så har vi nu en ny liten valp i vår familj. En bedårande liten Daisy. Det föll sig ganska naturligt dels för att jag behöver låta min fot vila några veckor till och för att just denna lilla skulle ha kommit till någon annan och det gick ju inte för det är vår hund, ju.
Vi hämtade henne igår, 9 veckor pigg glad och sprallig. Syster till fem och dotter till Panda snart 4 år. Just nu ligger hon mätt och belåten i mitt knä och snusar efter att ha hoppat runt, jagat sin svans och utforskat kök och hall. Första natten gick så bra i sin nattkorg på golvet mellan minimatte och minihusse.
Så våren blir i mysets tecken och saknaden efter Leia lite mindre, ingen kan ta hennes plats men tomrummet kan fyllas och det känns väldig tillfredsställande.
Nu är den stora frågan hur länge jag skall sitta här med en sovande valp i knät :)