Talade precis med en kund genom mitt arbete och hann kallprata bara en liten stund innan jag uppfattade att han alldeles nyligen mist sin hustru. Jag visste om att hon varit sjuk en tid men tillfrisknat och de var då fulla med tillförsikt att det skulle gå bra. Men sjukdomen vann över hälsan och hon rycktes bort från honom. Orden blir ganska tama och räcker inte till. Orden som vill komma av slentrian, de inövade och praktiserade orden sjunker ihop som en illa tillagad sufflé. Det finns inga egna ord att trösta med. Han sa: det är inte så lätt att se meningen i detta... Jag kan bara förstå och ana att så är det nog. Så defintivt ... en människa man delat sitt liv med är borta och går inte att få tillbaka.Vi tror på en himmel och vi tror på livet segrar ändå över döden till slut. Det är bara det att vår själ vill leva här och nu. När tiden fått gå så hoppas jag att min bekant får kraft att börja orka lyfta blicken. För det finns ändå en framtid och det finns ett hopp att förlita sig på! Jag ber Gud att det skall bli synligt för våra inre ögon.
Detta får mig att vända blicken till hur vi är mot varandra medan vi har varandra. Må jag vårda min egen relation och vandra i förlåtelse och tacksamhet. Jag hoppas att jag kan se med kärlekens ögon och när min egen tryter låta Gud fylla på med en evig kärlek.
