Ingen har sagt att livet skulle vara enkelt, men däremot att vi i vår vandring har en som går bredvid ibland före och stundtals bär oss. Man tror att man går helt ensam och att man är helt utlämnad men när tiden gått om så förstår man att man hela tiden varit buren. Man kastar ögat bakåt och förundrar sig över hur man kommit igenom. Dit skall jag komma... men just nu är det en bit att gå. Men jag är full av förtröstan till att jag kommer fram till något väldigt bra, bara man ger sig tid till att bearbeta, släppa och bearbeta och släppa igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar