28 juli 2010

Ett minne för livet

Jag fick en uppmuntran igår... kom till mötet och satte mig alldeles själv bland sisådär kanske 4000 människor. Väldigt skönt att gömma sig ibland.. men man kan inte gömma sig för Gud... nåväl jag satt där eller stod och var med i den unisona lovsången alldeles själv bara jag och himmelens konung. Satte mig ned och framför mig står en glad norska på sina 60 år (kanske var vi jämngamla men såå gammal ser väl jag ändå inte ut ;) ) nåväl hon vände sig om till mig och tog min hand och började säga saker som bara jag och Gud kan känna till... hon påminde mig om saker som jag släppt, tappat, lagt åt sidan.... och uppmuntrade mig att ta upp det igen... för det behövs för andra.... OM detta varit en person som känt mig skulle jag bara le och säga Tack för uppmuntran, men detta fick mig att i tyst vördnad begrunda känna tacksamhet och glädje.... sedan gav hon mig en söt lite penna som en påminnelse om just den kvällen ... :) Det blev inget revolutionerande stort men det blev en varm känsla av att Gud inte glömt... Han är nära.. Han umgås förtroligt med dem som är nära honom...
Idag blev det en ny dag och i morgon är det en annan dag... där Gud kan vara nära dig och beröra dig... kanske syns det inte först men titta lite närmare, lyssna lite till och kanske vänd dig om och se dig omkring... kram....

2 kommentarer:

Kristina sa...

Så härligt. Må Gud fortsätta och välsigna dig Kram Kristina

Annika sa...

Underbart!