Ett ord att vila på

Han beskyddar mig i sin boning, han för mig upp på klippan.

Ps 27: 5

Här på Uppsala slätten har det blåst på ordentligt den senaste tiden. Träden har stått horisontellt och man har fått hålla i hatten. Det kan ju blåsa på annat sätt också här i livet. Små puffvindar som ställer till det för oss så där för stunden och andra gånger lite mer ihållande och smått enerverande. En ständig snålblåst som aldrig tycks ta slut. Det är ju då som det är gott att påminna sig om att vi kan hitta lä hos Gud och i sådan ord som jag toppar det här inlägget med. För även om det kanske inte slutar blåsa så kan vi ta vår själ i vår hand och finna vila i det ordet. Mmm jag vet... visst skulle man vilja knäppa med fingrarna och få det att sluta men kanske det är så att vi behöver lära oss att inte ge upp.. att inte kasta in handduken utan fortsätta ett steg till en liten bit i taget. För steg för steg kommer vi vidare. Vindarna kan ju ibland få oss att ta ett steg tillbaka för att inte tappa balansen men vi fortsätter ändå att ta ett steg till och sedan ett till så kommer vi framåt. och! det är helt okay att tappa balansen ibland. Det får oss bara att ta tag i livet igen.