Huj vad det blåste inatt, ja jo jag vet, ni på västkusten led mer.. :) Men blåsigt var det och ruskigt kändes det. Det är ju inte så roligt när man är oskyddad och framförallt inte om man går i motvind. Men vet man att man skall gå åt ett visst håll så är det som att det finns en inneboende styrka att ta sig framåt. Visst blir man frestad att stanna och gå åt ett annat håll. Kanske man till och med vill vända och gå åt andra hållet igen, och vänta tills vinden lagt sig? Frågan är blir det bättre då? Man har ju fortfarande vägen kvar att gå men man blir bara fördröjd.... ganska skönt att ta spjärn vandra vidare och komma in i tryggheten, precis där man hör hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar