Vara sig själv

Vi samtalade om det i min lilla bönegrupp igår kväll. Jag har en grupp med mammor/kvinnor som är närmare tjugo år yngre än jag. Det är en ära och det är så härligt att få ses och att umgås med dem. Magarna växer i omgångar på dem och de är mitt i livet att forma sina familjer. Jag har det lite bakom mig fast ändå mitt i det fortfarande. Även fast tider omskifta så är det många situationer som är så lika som de jag stod inför 28 år sedan. Just att hitta sig själv och våga vara som man är är en av de utmaningarna man lätt hamnar i.
 Jag minns när jag hade våra två äldsta små, jag umgicks lite med en vän som jag verkligen såg upp till. Hon hade så många bra saker och ideer, planeringar, principer gjorde utflykter, bakade, simmade, pysslade... Ja Name it! Lite osäker som jag var försökte jag applicera mycket av det in i vår lilla familj. . Vid ett tillfälle kämpade jag mig på pendeltåg och buss för att komma till henne tidigt en morgon. Jag hade småstressat så jag hann inte få i mig min kaffekopp..uhh... längtade tills jag skulle komma fram och få sitta ned vid hennes väl dukade kaffebord. När jag kom fram så skulle vi på utflykt direkt och inget kaffe!! fanns med i fika korgen för det hade hon redan druckit och trodde att jag gjort det samma. Så under tre timmars utflykt kände jag ingen njutning av att vara ute i friska luften. Vi gick hem sedan och jag fick både god lunch och mitt älskade kaffe. Barnen skulle leka och vi skulle sitta ned och prata i lugn och ro.... Det blev inte så.. hennes lille pojk blev lite motsträvande och hon behövde uppfostra honom på sitt pedagogiska fina sätt .. det tog ganska lång tid... Nåväl hon imponerade stort på mig (trots frånvaron av morgonkaffet) och jag försökte ta efter hennes uppfostringsmetoder, lekar, pysslande utflykter till mig. Men jag slog knut på mig själv när jag kämpade på för att vara lik. Min högt älskade make räddade mig efter en tid och sa Men är inte vi vi och vår familj vår! Vi gör väl det som passar oss! Så självklart kanske men det var det inte för mig.. Men det blev självklart och det blev så mycket bättre! Jag insåg att men Hallo! jag kan hitta mitt eget sätt att planera dagen på, jag kan ta mitt kaffe och skjuta lite på det vi tänkt göra. Jag kan vara den jag är och lita på att mina barn mår bra av att jag är just den jag är och slappnar av! Ingen skugga på min vän, hon lyckades! Idag när jag tittar på deras familj så ser jag en väldigt trygg och fin familj men inser att våra barn är väldigt! olika dem och om jag skulle gjort på samma sätt så skulle jag det inte varit lika bra. Visst det har blivit tokigt ibland men bara man erkänner det, att man inte alltid klarar allt så finns det en ny morgondag och ny nåd och ny styrka... För jag är jag och jag duger! och det gör du med... :)