10 oktober 2013

Ett år går fort och långsamt

För ett år sedan reste jag fram och tillbaka mellan Uppsala och Skövde några gånger och vakade vid min 91 åriga fars sida. På lördag är det ett år sedan dessa rader skrevs  Väntat men ändå oväntat. Jag satt hemma och samtalet kom från min bror att "det är nog inte långt kvar nu".. Hans röst bröts av stundens allvar och sorg. Det kändes så fel att vara 40 mil bort men jag hade redan tagit farväl av pappa, min pappa. Jag minns att jag stod vid fönstret och såg ut över en mörkmulen himmel som plötsligt lämnade en öppning för starka solstrålar där solen var på väg ned. Jag sade högt för mig själv " Det är okey pappa gå du " Strax ringde telefonen igen och jag fick budet att han lämnat oss. En märklig mäktig stund... Så definitiv Så stilla.
Jag besökte hans grav igen i helgen dels med mor och även en gång till i min ensamhet. Det kändes bra att få lätta mitt hjärta där vid stenen, ljungen och lyktan. Han är saknad ...


1 kommentar:

Anonym sa...

Tack för detta syrran, brister för mig igen när man läser detta. Minnet av Pappa kommer ALLTID att vara väldigt starkt o Nära...

Broder Tord